Boken Dvärgen utspelar sig under renässansens Italien. Berättelsen är hållen i jag-form. Den som för ordet är en dvärg vid ett italienskt furstehov. Han bor ensam (efter att ha strypt den andre dvärgen, Josafat) uppe i dvärgvåningen. En mycket självmedveten liten herre, endast 26 tum. Han framhåller genast att han inte, till skillnad från många andra dvärgar, är någon narr, att han håller strängt på sina värdigheter och har lyckats sätta sig i viss respekt. Med sitt fårade ansikte och sina små onda ögon inger han skräck samtidigt som han genom sin dvärggestalt betraktas som ofarlig. Han är knappt medveten om sin avund mot det normala, det växande och fruktbärande. Han hatar i stort sett allt och betraktar människan med föraktfull överlägsenhet. Han har aldrig lekt som barn, han skrattar aldrig och kärleken är för honom endast något vidrigt och äcklande. Det enda han finner värt att leva för är våldet och grymheten. Dvärgen symboliserar alltså ondskan. Ondskan som kanske finns fördold längst inne hos oss alla.…
